spegelsymmetri

För helt plötsligt gick allt som var jag sönder.
Känslorna är nollställda, tankarna små svaga viskningar.
Nej, jag är inte ledsen, uppriven eller besviken på mig själv. Det är bara så främmande.

För nu vet jag inte vem jag är längre. Min drivkraft ramlade i bitar, nej, den var nog alltid trasig. (Du kan alltid limma ihop skärvorna av något trasigt men problemet är att du vet vart sprickorna sitter.) Jag vet inte varför jag inte kastat sönder den själv, min dröm som snarare förföljt mig än varit en fröjd. Författare, jag.
Nej.
Jag kommer aldrig att skriva färdigt en bok, aldrig sätta en sista punkt. Ledsamt? Konstigt nog inte, det känns mer som jag levt i en förvirrad dimma, dragit in mig själv i den här drömvärlden. I fel verklighet och att ramla ner i allas verklighet gör inte ont, det känns bara... främmande, varken rätt eller fel.

Nollställd.

För vem är jag utan den drömmen?
Vad ska jag göra utan den?

Kommer jag hitta en annan dröm, så pass stor som funkar som min nya drivkraft?

Varning för ett långt och meningslöst inlägg.

Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för livet. Men jag känner igen mina fotspår, jag vet hur det känns att andas rent eller med lungorna fyllda med glassplitter. Jag vet att om jag faller finns det bara två vägar, ner eller upp. Två färger, nattsvart eller bländande vitt. Jag vet ingenting om döden, den är frätande främmande sörja, kan bara ana hur den skulle kännas om den svepte över mig men jag vågar inte riskera någonting. Jag vågar inte, för tänk om det jag bara anar är så olikt. Tänk om döden är värre än nätterna. Jag klarar av nätterna nätt och jämt, panikångest, tårar och inombords skrik. Jag känner igen en dålig natt, jag tar emot de få timmar jag får sova. Men jag överlever varenda gång. Döden kanske är lugn, fri och vacker men den kan lika väl vara fångenskap, skrik och blod. Jag vågar inte riskera det, även om jag trampar i samma fotspår i livet.

Ett steg framåt, två steg bak är bättre än ingenting. 


Kanske är en ärrad själ bättre än ingenting. Kanske är hjärtsnörp, ångest bättre än ingenting. För om jag inte visste hur det dåliga känns, hur skulle jag då kunna känna av lycka? Jag vet vad lycka är, hur den känns och smakar. Det finns ljus i mitt liv, det omsveps bara av det svarta allt för många gånger. Men det gör ingenting, det får mig att uppskatta det mer. 

Jag kanske ältar för mycket i det förflutna men det är för att jag är rädd för vad framtiden har att erbjuda. Den är främmande, gräs som någon aldrig trampat på. Det förflutna är en flykt, till det jag känner igen och vet. Även om det finns mycket jag ångrar, mycket jag aldrig skulle gjort: så vet jag hur allt det där känns. För jag har känt det så många gånger.

Det finns stunder då man blir frustrerad, så frustrerad att man gråter för ingen vet hur man känner, ingen vill och kan förstå. Ingen lyssnar.

"Jag vill dö" är bara ett patetiskt skrik på hjälp.

Ingen kan förstå, man vill inte att någon ska förstå, man vill bara att någon ska lyssna. Finnas där. Det har funnits folk här för mig, jag har fått så jävla mycket hjälp av folk som egentligen behöver fokusera på sig själva. Jag stal deras ord, jag var patetisk. Men jag älskade dem, för hur illa jag än gjorde dem med varje negativ mening, så försvann de aldrig. Jag älskar dem, för att om de inte funnits där så skulle jag förmodligen vara död nu. För då, då var döden det enda jag såg.

Jag vet hur magsyra smakar, jag vet hur klumparna av ett äpple smakar blandat med magsyra. Och jag vill inte dit igen. Jag vill inte tillbaka till hulkandet, de tankarna, jag vill inte tillbaka till de dagarna då döden var det vackraste jag visste.

För jag vet hur min ångest känns, men jag vet även hur man skrattar.
Jag vill inte dö. Jag vill leva.

Men jag behöver ta små steg, jag behöver fokusera på fina saker: glitter, fjärilar, regnbågens färger, magin i Tim Burtons filmer, vänner, såpbubblor och stjärnor.

För jag vill leva.

"Demens betyder ordagrant utan själ"

Jag tror på att vi människor har en själ, jag tror det för att jag aldrig skulle våga bära mina ärr synligt, för alla att se. Därför låter jag min själ förvara dem åt mig. Jag låter min själ bära mina favoritminnen, mina sorligaste rop på hjälp, de infekterade ärren, de läkta och de som ännu inte kommit. Om det gör mig lycklig, om det får mig att må bättre, av att tro på själen så tänker jag fortsätta och det gör mig lycklig. Det tar bitar av saker jag inte tycker om, förvarar det någonstans säkert så jag slipper se det, påminnas. De går att nå, jag kan få tag i den, min själ, när jag behöver det. När jag behöver röra med fingertopparna, göra det förflutna verkligt, så jag kan ta itu med de oläkta såren och få dem att läka. För om jag rör, ser, andas så blir det verkligt och för att bli av med det måste jag gå vidare, känna, läka.


Demens kanske försämrar ditt minne, din personlighet bleknar bort och din förmåga att tänka logiskt försvinner men det betyder inte att själen gör det. Hjärnan och själen är två olika saker. Hjärnan är ett organ, men själen är drömmar, minnen, sorg och lycka. Den är du.

Ibland finns det saker man måste få skriva av sig, och jag tål inte att öppna min dagbok. Den är så kvävd av äckliga tankar. (Bloggen får inte bli så!)

Är det bara jag, som ibland, ändrar mitt personliga meddelande på MSN med kanske en tanke eller en passande låttext och hoppas att den personen det är riktat till tar upp det. Förstår. Jag vet att jag är knäpp, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Jag gör det ganska ofta, men jag tror ingen riktigt förstår eller vågar ta till sig när det gäller den. Det spelar ingen roll, det är en bra grej att göra. Så man får ut det i alla fall.

Sen finns det ju de här människorna man delat så mycket med, som man knappt har någon kontakt med men ändå vägrar släppa taget om. Kanske för att människor hoppas, kanske för att man håller sig kvar vid saker man känner igen.
Jag släpper inte de människorna, de är fina och bräckliga. Det är inte för att hålla mig kvar i det förflutna utan mer för att jag hoppas.

Jag är nog en såndär människa som hoppas. Kanske för mycket ibland.

Jag är sjuk och har suttit och läst om olika seriemördare, det är både läskigt och spännande. Det läskiga är att flera av dem fortfarande lever, inlåsta givetvis. Hur sjuk är inte jag som fascineras av det? Fast ändå inte, då de flesta seriemördare har fått böcker skrivna om dem, och filmer. Buffalo Bill i När lammen tystnar är inspirerad av Ed Gein, eller baserade delvis på hans brott. Även Norman Bates i Psycho och Leatherface i Motorsågsmassakern är det.
Och när man läser om vad de fann i Ed Geins hus blir man ju bara äcklad. Och när folk ska dra upp någon hemsk människa är det genast Charles Manson de nämner, jag säger ju inte att han inte var sjuk, en sektledare har tendens att vara det men nu när jag läst (och det bara på svenska wikipedia) så måste jag ju säga att det finns bra mycket äckligare människor.

(Charles Manson lever väl förresten?)

Jaja, vad är en bal på slottet! ;p

På min pappas sida har jag väldigt många kusiner, och då menar jag väldigt många. Vissa av dem har jag aldrig träffat.
Fine with me. För att de är antingen bra mycket äldre eller väldigt små. Den närmaste är sjutton eller arton men vi lever ändå alldeles olika liv så vi pratar inte så mycket när vi träffas.

På mammas sida har jag fem kusiner tror jag. Alla utom en är väldigt mycket äldre än mig och hon är jämngammal.
Min kusin. Henne träffar jag mest av alla mina kusiner och det är jag glad över. Hon är tre månader äldre än mig, ungefär och vi har väl legat och dreglat på sommrarna i Nyköping tills vi var stora nog till att gå.

Vi delar samma sjuka humor och är nog ungefär lika bra på att göra bort oss.
(Hon gick in i en vägg på kolmården, jag utbrast "Vem köper så här mycket glas?" och tittade ner i en vagn på Ikea, precis när tanten vars vagn det var skulle lägga ner lite till glas.)
Och ända sen min lillebror kunnat prata och gå har vi gillat att få honom att klanta sig.
(Så som att fastna med stöveln i en lerpöl, gå på is som sedan spricker och han ramlar i.)
Dessutom är vår musiksmak någolunda densamma och vi både äter hellre godis, frukt och glass istället för mat.

Om inte vi hade vart jämngamla, hade min mamma och hennes mamma fortfarande träffat varandra nästan varenda lov? Det är lite underligt. Våra mammor är ganska lika men ändå helt olika.
(Hennes mamma stjäl blomsnuttar och min mamma gör inbrott i övergivna hus.)

Vi brukar klaga på våra mammor men de är faktiskt ganska bra också, varje sommar tills vi fyllde tretton (tror jag) tog de oss till kolmården, legoland, vi har åkt till mumindalen och roadtripat genom Sverige. Vi har tappat bort min lillebror på båten mellan Sverige och Danmark, gömt påskägg och proppat oss fulla med godis varje påsk.

Fast min pappas sida är ju också bra, det är bara att närmaste jämngamla kusin jag kommer är femton år och en pojke. Vi delar inte samma intressen precis.

Jag är glad att jag har min jämngamla kusin i alla fall, annars hade jag väl inte gjort galna saker som att ha snurra sönder hängmattor varje sommar, mata en kossa som dreglar avskyvärt mycket och andra galna saker.