spegelsymmetri

För helt plötsligt gick allt som var jag sönder.
Känslorna är nollställda, tankarna små svaga viskningar.
Nej, jag är inte ledsen, uppriven eller besviken på mig själv. Det är bara så främmande.

För nu vet jag inte vem jag är längre. Min drivkraft ramlade i bitar, nej, den var nog alltid trasig. (Du kan alltid limma ihop skärvorna av något trasigt men problemet är att du vet vart sprickorna sitter.) Jag vet inte varför jag inte kastat sönder den själv, min dröm som snarare förföljt mig än varit en fröjd. Författare, jag.
Nej.
Jag kommer aldrig att skriva färdigt en bok, aldrig sätta en sista punkt. Ledsamt? Konstigt nog inte, det känns mer som jag levt i en förvirrad dimma, dragit in mig själv i den här drömvärlden. I fel verklighet och att ramla ner i allas verklighet gör inte ont, det känns bara... främmande, varken rätt eller fel.

Nollställd.

För vem är jag utan den drömmen?
Vad ska jag göra utan den?

Kommer jag hitta en annan dröm, så pass stor som funkar som min nya drivkraft?