text.
Allt är relativt skulle hon säga, sen skulle hon le fånigt och peka på de svarta fåglarna som bröt av den gråblåa himlen. Hon skulle slicka bort glassen som runnit ner för hennes klibbiga hand och börja nynna på sin favoritlåt. Solen skulle lysa skarpt, jag skulle ha på mig mina solglasögon med gröna konturer. Min glass var uppäten för länge sen och nu skulle hon börja prata om hur allting är svart på vitt. Vitt på svart.
För att få tyst på henne skulle jag kyssa henne på kinden och snappa upp hennes skratt.
© LISA. dvs. JAG.
21.1
När jag känner dina hjärtslag mot min rygg ryser jag.
Dina varma andetag i min nacke får mig att vilja spy.
Känslan av dina fingrar på min kropp.
Det är äckligt men gratis.
Det är ingenting.
Jag offrar inget, inte mot vad du ger mig.
Men det är aldrig värt det i slutet.
Sluta ge med dig.
Vad jag än säger.
Hur mycket jag än gråter,
skriker och ber.
Även om jag sparkar och slår dig.
Var inte så jävla generös.
Jag ber dig inte.
Men sluta vara du.
Dina varma andetag i min nacke får mig att vilja spy.
Känslan av dina fingrar på min kropp.
Det är äckligt men gratis.
Det är ingenting.
Jag offrar inget, inte mot vad du ger mig.
Men det är aldrig värt det i slutet.
Sluta ge med dig.
Vad jag än säger.
Hur mycket jag än gråter,
skriker och ber.
Även om jag sparkar och slår dig.
Var inte så jävla generös.
Jag ber dig inte.
Men sluta vara du.
