spegelsymmetri

(Being faced with what I'm faced with I feel
Like I can't rock
Like a rock hit my heart
Started to chain the day
And exploded into pieces)

Puss på dig Mikaleah! Du är fin.

Glöm aldrig det.

Någonsin.

Aldrig sa jag.

Jag biter dig annars.

Du är fin.

Precis som du är.

För helt plötsligt gick allt som var jag sönder.
Känslorna är nollställda, tankarna små svaga viskningar.
Nej, jag är inte ledsen, uppriven eller besviken på mig själv. Det är bara så främmande.

För nu vet jag inte vem jag är längre. Min drivkraft ramlade i bitar, nej, den var nog alltid trasig. (Du kan alltid limma ihop skärvorna av något trasigt men problemet är att du vet vart sprickorna sitter.) Jag vet inte varför jag inte kastat sönder den själv, min dröm som snarare förföljt mig än varit en fröjd. Författare, jag.
Nej.
Jag kommer aldrig att skriva färdigt en bok, aldrig sätta en sista punkt. Ledsamt? Konstigt nog inte, det känns mer som jag levt i en förvirrad dimma, dragit in mig själv i den här drömvärlden. I fel verklighet och att ramla ner i allas verklighet gör inte ont, det känns bara... främmande, varken rätt eller fel.

Nollställd.

För vem är jag utan den drömmen?
Vad ska jag göra utan den?

Kommer jag hitta en annan dröm, så pass stor som funkar som min nya drivkraft?

Jag kvävs och jag dör.
Men ingen hör.

Varför i helvete ljuger människor för? Ger det någon njutning, pirrar det i magen av att skjuta iväg frätande lögner?
Är det så svårt, så jävla svårt att vara ärlig?
Säga att tröjan är ful om den verkligen är det. Säga att hon är dryg om hon beter sig som en apa. Jag uppskattar ärlighet, en människa som är smart nog att inse att det finns bättre saker att lägga sin tid på än att ljuga för någon.
 
Skit på er lögnare. För mig funkar brutal ärlighet och om jag inte vill såra någon medvetet så håller jag hellre käften.

"p", du skriver som om du känner mig, vilket förbryllar mig för jag förstår inte vem du är. Du kan väl ge mig en mer uppenbar hint?

Vore trevligt.

Grattis på födelsedagen finaste ängel.

I'm not perfect
I'm not perfect
By no means,
I'm not perfect
I'm not perfect

You make my head spin
You make my head spin
Why, why do you?

Det är ganska dött här, är ganska långsam och seg för tillfället. Jag gillar att blogga, som att ta en bit av mig och låta andra se den. Det är fint, men jag har aldrig fastnat i det och jag har nästan aldrig skrivit på riktigt, vad jag vill skriva. För jag vill skriva om mina favoritband, artister, hur jag älskar att skriva, fina saker och kläder - för jag älskar kläder. Om filmer, saker jag ska göra och har gjort. Citat som fäster sig vid mig, saker som snurrar i mitt huvud.
Det stora och allt det mindre.

Jag vill hitta mitt riktiga jag istället för att springa ifrån det, och det finns nog inga bättre sätt än att skriva saker i min blogg, när det faller mig in. Då läser jag det själv, det blir till verklighet. Den svarta texten mot den vita bakgrunden.
För att uttrycka mina känslor genom skrift är det enda jag någonsin varit bra på.
Det är de enda jag kan.

Så från och med nu.
Förändringar till det bra.

Starting now.