spegelsymmetri

Varning för ett långt och meningslöst inlägg.

Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för livet. Men jag känner igen mina fotspår, jag vet hur det känns att andas rent eller med lungorna fyllda med glassplitter. Jag vet att om jag faller finns det bara två vägar, ner eller upp. Två färger, nattsvart eller bländande vitt. Jag vet ingenting om döden, den är frätande främmande sörja, kan bara ana hur den skulle kännas om den svepte över mig men jag vågar inte riskera någonting. Jag vågar inte, för tänk om det jag bara anar är så olikt. Tänk om döden är värre än nätterna. Jag klarar av nätterna nätt och jämt, panikångest, tårar och inombords skrik. Jag känner igen en dålig natt, jag tar emot de få timmar jag får sova. Men jag överlever varenda gång. Döden kanske är lugn, fri och vacker men den kan lika väl vara fångenskap, skrik och blod. Jag vågar inte riskera det, även om jag trampar i samma fotspår i livet.

Ett steg framåt, två steg bak är bättre än ingenting. 


Kanske är en ärrad själ bättre än ingenting. Kanske är hjärtsnörp, ångest bättre än ingenting. För om jag inte visste hur det dåliga känns, hur skulle jag då kunna känna av lycka? Jag vet vad lycka är, hur den känns och smakar. Det finns ljus i mitt liv, det omsveps bara av det svarta allt för många gånger. Men det gör ingenting, det får mig att uppskatta det mer. 

Jag kanske ältar för mycket i det förflutna men det är för att jag är rädd för vad framtiden har att erbjuda. Den är främmande, gräs som någon aldrig trampat på. Det förflutna är en flykt, till det jag känner igen och vet. Även om det finns mycket jag ångrar, mycket jag aldrig skulle gjort: så vet jag hur allt det där känns. För jag har känt det så många gånger.

Det finns stunder då man blir frustrerad, så frustrerad att man gråter för ingen vet hur man känner, ingen vill och kan förstå. Ingen lyssnar.

"Jag vill dö" är bara ett patetiskt skrik på hjälp.

Ingen kan förstå, man vill inte att någon ska förstå, man vill bara att någon ska lyssna. Finnas där. Det har funnits folk här för mig, jag har fått så jävla mycket hjälp av folk som egentligen behöver fokusera på sig själva. Jag stal deras ord, jag var patetisk. Men jag älskade dem, för hur illa jag än gjorde dem med varje negativ mening, så försvann de aldrig. Jag älskar dem, för att om de inte funnits där så skulle jag förmodligen vara död nu. För då, då var döden det enda jag såg.

Jag vet hur magsyra smakar, jag vet hur klumparna av ett äpple smakar blandat med magsyra. Och jag vill inte dit igen. Jag vill inte tillbaka till hulkandet, de tankarna, jag vill inte tillbaka till de dagarna då döden var det vackraste jag visste.

För jag vet hur min ångest känns, men jag vet även hur man skrattar.
Jag vill inte dö. Jag vill leva.

Men jag behöver ta små steg, jag behöver fokusera på fina saker: glitter, fjärilar, regnbågens färger, magin i Tim Burtons filmer, vänner, såpbubblor och stjärnor.

För jag vill leva.